För nån vecka sedan såg jag en auktion på Tradera som ingen brydde sig om. Ett komplett XIII till Xbox – inte ens utropspriset på en krona hade blivit lagt. Jag lade rabarber på spelet och satte igång nästan omedelbart. Det är Ubisoft som alltså utvecklat ett celshadat FPS insvidat i serietidningsrutor. Detta visuella tema faller sig naturligt med tanke på att spelet är baserat på en franskbelgisk agentblaska från 80-talet.
Storyn följer i grova drag de 15 första tidningarna och det hela börjar med att jag vaknar med minnesförlust och har en mystisk tatuering (XIII) på mig. Presidenten har blivit mördad (åååneeeeeeej……) och hela världen är säker på att det var jag som dansade iväg kulan. Okej, en oerhört ointressant setting – men det kanske tar sig!
Storymässigt tar det sig inte. Jag säger det direkt. Hela spelet går sedan ut på att ta reda på vem jag är, vad XIII betyder och vilka som är inblandade. Jag var inte intresserad vid start och blev det inte heller under spelets gång. Vad som istället får mig att återkomma är känslan av att jag spelar en oslipad diamant. Bakom en ganska soppig kontroll, rent ut sagt obefintlig AI och ett orättvist upplägg finns det en del roliga grejer att götta sig åt. När man sätter ett headshot dyker det upp närbilder på projektilens penetrering i form av serierutor, alla explosioner och höga smällar ackompanjeras av orden “BANG” och “POW” etc, mixen mellan smygande, pusslande och ren action känns mycket trevlig – ganska likt Perfect Dark.
Spelets största behållning är enligt mig serietemat och hur smidigt allting flyter. Yta, alltså. För ett spel som kom så sent som 2003 gäller det för min del att man kan imponera mer än visuellt. Ubisoft misslyckas med striderna, det är värre än repetetivt och tamt. Smygelementen är frustrerande i och med att jag sällan riktigt vet vad som kommer hända, ibland förstår fienden att jag är där, ibland inte. Och upptäcks jag så får jag börja om vid senaste checkpoint oavsett om det innebär att jag måste se världens längsta och tråkiga mellansekvens en gång till. Det är rent ut sagt trial and error till och från – vilket betyder att jag sett vissa mellansekvenser ett tiotal gånger, banorna har blivit memorerade och spänningen bytts ut mot tristess.
Spelet slutar med en cliffhanger utan dess like (det står till och med “To be continued…” på skärmen) och när jag instinktivt tänker “näpp” får jag väl acceptera att det här spelet inte blev den diamant jag hoppats på att ha fyndat mig till. Jag skulle vilja prova spelet online (eller i alla fall lokal multiplayer som jag antar finns mer tillgängligt) för där elimineras oundvikligen många av de största bristerna, men jag behöver nog en spark i baken för att det ska bli av.
